Vi har varit ledsna, rädda, gråtit och kramats men också hämtat kraft hos varandra och våra nära och kära. Vänd och vridit på informationen vi fick och pratat och tolkat och på något sätt landat på alla fyra igen.
Det läkaren sa till oss i onsdags var "ni ska veta att vi är ute på tunn is nu och vi är inte säkra på att den behandling vi provar kommer att ha någon effekt, men det är vad vi kan göra/vågar göra just nu" Det är första gången någon uttalat att jag kanske inte kommer att klara det här. Det blir väldigt absurd information att ta in, man antar att han talar till någon annan... Och så oväntad information, så allvarligt läge hade vi inte förstått att det blivit.
Tidigare har jag har ju nästan ifrågasatt hur lugna läkare och sköterskorna varit, det har liksom inte varit nå't utan: "här är behandlingsplan och det här förväntar vi oss av den, annars byter vi till annat spår".
Nya behandlingen drog igång i torsdags. Den innebär sprutor varannan vecka för att strypa min hormonproduktion (tumören har från start varit det dom kallar hormonberoende och det var väl därför bröstcancern utvecklades från början under min graviditet). Sprutorna ska bromsa tillväxt och förhoppningsvis krympa metastaserna. Samma gäller för tabletterna jag också började ta, tabletter som innehåller antikroppar. Förutom att vara hormonberoende är tumörerna också det som kallas Her-2 positiv. Som ag fattat det innebär det att eventuella tumörer jag utvecklar växer till på ett speciellt (aggressivt) sätt. Men med antikroppen Herceptin (som jag fått tidigare) eller nu med den här nya i tablettform så ska man förhindra tillväxt och förhoppningsvis kunna trycka tillbaka metastaserna.
Lyckas man med det så får väl levern en chans att hämta sig lite och man kanske kan testa igen och gå på med annan behandling.
Ja, ja, nu blev det kanske lite väl ingående kring behandlingen, jag vet ju knappt själv vad jag pratar om...
Vad jag vet är att jag i alla fall lyckades på något sätt överraska läkaren i onsdags. Han hade ju bara läst min journal och tolkat mina risiga levervärden m.m. och han var nog ganska så övertygad om att han skulle möta en patient i betydligt sämre skick. Han trodde inte jag klarade av att göra speciellt mycket utan att jag mest låg hemma och sov på dagarna...
Och så är det ju inte!! Visst jag lägger ju mig en stund varje dag, men det är ju inte så konstigt med tanke på hur dålig jag sover om nätterna. Och visst det går inte så fort när jag är ute med hundarna och jag går inte hur långt som helst men ute det är jag och orkar att röra mig det gör jag. Och sköta lite tvätt här hemma, hänga med barnen, umgås med folk m.m.
Jag tolkar det som att min nya läkare "överdriver" lite på sitt sätt och förhoppningsvis var de levervärden han hade i sina papper bara en tillfällig dipp och att det visar sig bättre redan om två veckor när det är dags för nya prover.
Det blev nästan till en utmaning att kunna motbevisa den trevliga dr Elander!
Handsken är kastad och vi ska göra ALLT för att ta oss in till tjockare is!
De senaste dagarna har vi verkligen maxat med familjemys (middag m levande ljus, nedsläckt, god mat och ett glas vin - man får öppna en Amarone en onsdagskväll), vi har umgåtts m familj och vänner och njutit V det magiska vintervädret!!! I fredags tog vi "ledigt" och hängde med fantastiska
fotograf Satu Hon tog magiska bilder på hela familjen ute i den underbara snön. Sååå glad för det Satu!! Du och Jonas är fantastiska människor, det vet ni hoppas jag!
Klicka på den här länken om ni vill se några fler av hennes bilder hon tog av oss :-)
