Var på sjukhuset i går, torsdag. Det var återigen dags för Faslodex, de hormonnedsättande sprutorna. Passade på att fråga syster Maggan om en smärta i magen jag haft sedan i början av veckan. Ett annat typ av ont som jag inte riktigt känner igen.
Åkte lite försiktigt längdskidor i söndags, på plattaste delen av Sya spåret. Kunde det vara träningsvärk jag kände eller en "irriterad" lever som inte uppskattade skidaktiviteten?
Nej, trodde Maggan: "rent spontant skulle jag sägs att det är Herceptinet du fick i förra veckan som håller på och gör verkan och därför gör det lite ont".
Det låter ju helt fantastiskt!!! Tänk om det verkligen har effekt på metastaserna!
Sen pratade vi om nästa provtillfälle av levervärden och först ville de ha prover tagna nästa vecka. Men eftersom vi åker på fjällsemester försökte jag styra om det och det var inga problem.
Maggan älskar också att åka skidor och kramade om mig och sa: "Så underbart att komma till fjällen!! Tänk, det trodde vi aldrig i slutet av hösten att det skulle vara möjligt"
Någon timma efter sjukhusbesöket gick jag i solen i den snöklädda skogen med hundarna. Maggans ord sjönk in: "det trodde vi aldrig i höstas" Det går liksom inte att ta in, även om dr Nils talade i klartext då den där gången för tre månader sedan, att det var så illa.
Erkänner att det rann en del tårar - är så tacksam över livet, min familj, mina vänner och ljuvliga hundar, solen, snön och skogen.
Ska till 100% njuta av en vecka i fjällen! Och låt magen göra ont - we're coming after you!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar