Nyansskillnad

Ännu en vecka har gått. Tiden flyter fram och ändå gör jag ju inget känns det som... Men dagarna fylls med sjukhuskontakter, hund- och familjemys och allt det här vanliga, försöka orka tvätta, hålla i ordning, betala räkningar.
Har känt mig lite stressad och allmänt olustig sen jag började behandlingen över att jag blivit tilldelad den ända sköterskan på Onklogen som jag verkligen inte gillar. Vi hade en del "issues" när jag behandlades då för fyra år sen och hon verkar inte ha förändrats... Eftersom man inte träffar ngn läkare regelbundet så blir sköterskorna superviktiga. De måste lyssna på allt, snappa upp funderingar över biverkningar, ta emot frågor, se till att recept finns inlagda osv - ja och ge behandling förstås. Jag vill kunna känna fullt förtroende för denna "supermänniska" och jag gör inte det för henne som blivit min huvudansvariga. Hon är säkert duktig och kompetent, men vi klickar inte och når inte fram till varann. Tog upp dessa funderingar m kuratorn förrförra veckan och hon skulle lyfta det till min absoluta favvosköterska på bröstmottagningen.
Under veckan som gått har det onda i magen tärt på mig, dessutom feber några kvällar och allmänt låg. Då ringde jag en f.m. på telefontiden till sidan där jag vet bröstsköterskorna svarar, behövde få lite bättre stöd och hjälp - i stället för att ringa behandlingsmottagningen där jag vet jag bara blir kopplad till min behandlande sköterska. Det var så skönt att få prata med de underbara, trygga sköterskorna - dom lyssnar, frågar, funderar, resonerar, kollar upp och är bara som en stor varm famn att krypa upp i. En nyansskillnad i bemötande som gör så oändligt mycket <3
Hundarna då? Små, korta pass med Polka nästan varje dag. Lydnadsgrejer, lite jaktapportering och ett kortare spår (på viltrik mark) har det blivit. Och mer ordentliga träningspass med de andra som tex sökträning i lördags. Söket är så fantastiskt roligt och det tycker Polka också, märks tydligt (fast hon verkar ju gilla det mesta... :-) ) Vi går långsamt fram men gör framsteg, både hon och jag. Vi är ju noviser båda, precis som med jaktapporteringen så det gäller att vi båda lär och får till det rätt. Men oj så roligt det är!!! Träffade en arbetsterapeut i skogen häromdagen som var ute med sina tre hundar. Två av hundarna var utbildade terapihundarna, dock hade hon lite svårt att få uppdrag för dom. Är helt övertygad om att de skulle göra underverk på så många ställen inom vård och omsorg. Hon berättade en vacker historia om en dement, sängliggande dam på ett äldreboende som hon kommit i kontakt med under sin praktik. Damen ville äntligen lämna sängen "hundarna måste ut", hon hade tagit sig ut till matsalen och allting för första gången på länge. Mer djur, natur och kultur åt sjuka och gamla!!