Bakåt

Var och lämnade nya blodprov efter påsken inför behandling med Herceptin i torsdags. För första gången sedan månadsskiftet nov/dec har levervärdena nu vänt och börjat gå upp igen. Jag som var så himla stolt för en knapp månad sen när ett av de tre leverprovresultaten t.o.m. var nere inom normalintervallet... Värdena hade inte stigit massor men är nu tillbaka på nivån jag låg på i slutet av januari.

Var sjukt trött i torsdags när jag åkte till Onkologen för att få mitt dropp och satt rakt upp och ned på en vanlig stol och somnade i väntrummet när det drog ut på tiden med en annan patient. Ibland är det också tyngre än vanligt att kliva in genom dörrarna i den byggnaden och man har bara ingen lust att möta alla andra cancersjuka. Så var det i förrgår - och en sån dag kommer min underbara Maggan med pappret som visar labresultatet... Ok, dumt att övertolka höjningen, Maggan trodde det berodde på att Herceptinet och att levern nu har fått mer att ta hand om. Vilket låter helt logiskt. Men mentalt blev det en knäpp på näsan.

Igår var en tung och trött dag. Det tog flera timmar innan jag lyckades lämna köksbordet och ta mig ut i solen. Hade det inte varit för hundarna så vet i tusan om man lyckats ta sig ut överhuvudtaget. Risken att man krypit tillbaka till sängen eller soffan var stor. Har sagt det förut men det tål att upprepas - vilken fantastisk tur att vi har hundarna, okomplicerade och glada - 100% terapi Vi åkte ner till Viggeby naturreservat, 1,5 mil söderut, för att reka Knoppisställe. Vi har varit där förut med knoppisgänget men kände att det var nog bäst att kolla snöläget innan jag drar dit hela ligan. Väldigt fint där och en kaffe i solen vid ett vindskydd var precis den mentala rehab jag behövde :-)



- Posted using BlogPress from my iPad